Bosättarkolonialism i ogrön, klimatovänlig förklädnad och som redskap för folkmord
På senare tid har begreppet bosättarkolonialism kommit att användas alltmer i analyser av det koloniala förhållandet mellan svenska staten, svenskarna och samerna. Det är en komplex historisk relation, eftersom territoriet, Fennoskandinavien, varit gemensamt i flera årtusenden. Begreppet ”settler” i ”settler colonialism” kan översättas till ”bosättare”, ”bofast”, eller ”nybyggare” i den svenska kontexten. Germanska invandrargrupper, vilka blev svear, götar och därefter svenskar, samt finnar, och andra invandrande som kommit till samiska territorier täcks av begreppet ”bosättare”, men det kan även innefatta samer vilka under långa tider har varit och även – genom statlig politik – förmåtts/assimilerats till att bli bofasta, nybyggare, bosättare. Jag undviker dock djupdykningar och håller mig till förenklingar. Jag menar dock att begreppet bosättarkolonialism trots komplexiteten är användbart för att beskriva utvecklingen sedan 1500-talet i svensk statlig politik och även strategier som syftat och syftar till att frånta urfolk deras rättigheter till land och vatten och överlåta dessa till bosättarna, de bofasta, nybyggarna, som om dessa hade en liknande och/eller autentisk rätt såsom urfolket. Bosättarkolonialism innefattar vidare att ett specifikt levnadssätt – nämligen bosättarens, den bofastes, nybyggarens – ges företräde och nomadiska livsstilar betraktas som utanför det normalas råmärken. Den svenska kolonialstatens etniska rensning och fördrivning av samer, vilken inleddes på 1600-talet, utgör en del av en bosättarkolonial praktik där rasism används som ett redskap än idag.1 Urfolk som begrepp har etablerats internationellt under senare delen av 1900-talet. Begreppet handlar inte om vem som var först, utan belyser att det finns ett folk, eller en folkgrupp, som existerade när en dominerande makt tagit över kontrollen över ett specifikt territorium och som fortsatt existera som folk eller folkgrupp. Detta stämmer in på det samiska folket och har även erkänts i svensk grundlag år 2011.2 Således blir bosättarkolonialism ett användbart begrepp för att analysera och diskutera relationerna.
I min essä lyfter jag fram några perspektiv på ”klimatförändring” och ”grön omställning” som jag stött på i min forskning och mina supradisciplinära samarbeten de senaste två årtiondena. Jag argumenterar dessutom för användning av begreppet (kulturellt) folkmord som utgångspunkt i diskussionen om svenska statens agerande och politik rörande den samiska ursprungsbefolkningen, som del av en fortsatt bosättarkolonialism.
Vindkraft som redskap i det bosättarkoloniala tillintetgörandet av samisk livsmiljö och av samer
I drygt 10 år har vi slagits mot vindkraft på våra kalvningsland, kring hällberget. Vi förlorade å framtiden ser mörk ut, dock lovat vasavind att inget kommer byggas så länge jag lever, å kommer det börja byggas kommer dom måsta köra över mig, kommer ägna varje dag åt att stå ivägen och med min kropp bromsa exploateringen, vi har gått den juridiska vägen så långt det går som det verkar, och eftersom vi inte lyckas skydda våra kalvningsland så måste ju lagen vara fel, 2022 å vi ska bli av med våra renars barnkammare, nu i veckan kanske börjar redan renarna flyttas upp i detta område, kanske för sista gången, ser jävulskt nattsvart ut iaf, på den positiva sidan är att man lärt känna många på resans gång och att man nog inte kommer stå framför maskinerna helt själv, en ny generation har hunnit växa upp och är unga studerade å kämpar villiga, hoppas dom orkar leda motståndet den dag maskinerna kommer, för utan kalvningsland har vi inget. #sveaskogsfel #överkalixkomunhaddekunnatstoppa #samebynharmotsattsigfråndag1 #flakabergsgruppen #vibehövernoghjälphärframöver #grönkolialism #manmårpissdåmanintekangöramer #renarnafåralltidlida3
Citatet ovan är från ett inlägg på sociala medier som gjordes i mars 2022 av Henrik Andersson, renskötare i Gällivare skogssameby i Norrbotten, länet längst i norr på svensk sida av Sápmi. Efter ett årtionde av rättsligt motstånd mot bygget av en industriell vindkraftspark på deras kalvningsområden förlorade Gällivare skogssameby i februari 2022 i Mark- och miljööverdomstolen. Deras överklagan av ett tidigare beslut avslogs av den bosättarkoloniala (svenska) domstolen. För Henrik Andersson och Gällivare skogssameby var det här bara en i en lång rad av många strider de fortfarande utkämpar för att skydda renarna från att utrotas av svenska staten, skydda sina samiska livsmiljöer och kultur, värna markerna, vattnen och klimatet.
Gällivares skogssameby driver idag flera rättsliga processer. Förutom Vasa Vinds industriella vindkraftpark (med holländska pensionsfonden APG som ägare)4 planerar även svenska statsföretaget Vattenfall att producera vindkraft på en stor del av skogssamebyns territorium.
Men samebyarnas medlemmar och renskötare ägnar inte bara tid åt att skydda sina marker mot ogrön och destruktiv vindkraft. De måste också hantera en massa andra problem som underminerar möjligheterna till långsiktig hållbarhet för oss alla. Att det finns alltför många rovdjur som dödar de nyfödda kalvarna är en orsak till omfattande arbete varje vår, när de måste rapportera rovdjursangrepp till länsstyrelsen och utifrån detta söka tillstånd för att jaga enskilda rovdjur som ställer till stor skada och vart och ett dödar många renar. Järnvägarna dödar tusentals renar varje år, men nästan inget alls görs för att situationen ska bli bättre.
Två gånger om året måste renskötarna i Gällivare skogssameby korsa E4:an med sina renar. När Henrik Andersson började som renskötare för ungefär 25 år sedan var detta relativt enkelt. Men idag har stängslen och den ökade trafiken förvandlat motorvägen till en dödsfälla för både renarna och renskötarna.
Många samebyar – inklusive Gällivare skogssameby – har minst en gruva med tillhörande damm på sina marker.5 Dessutom finns det lokalbefolkning som med bosättarkolonialismens påbud som utgångspunkt och inspiration angriper renarna, skjuter dem eller kör på dem med bil, lastbil eller snöskoter. I skolan, samhället och på nätet riktas osminkat hat och ren rasism mot dem som öppet visar sin samiska identitet. Och detta uppmuntras av representanter för svenska staten – både lokalt och regionalt – såväl i ren hets, men också genom att representanter för staten och myndigheter ignorerar och osynliggör samisk kultur och historia och därmed lämnar samer att ständigt tvingas stå upp för sina mänskliga rättigheter, ensamma utan det stöd de har rätt till enligt nuvarande lagstiftning.
Samernas arbete för att skydda miljön, sin kultur, och långsiktig hållbarhet
Samernas insatser för att skydda sin livsmiljö, sin kultur, djur, miljön och naturen – det vill säga deras arbete för långsiktig miljömässig och social hållbarhet – har pågått i över hundra år. Renskötseln har försvårats alltmer de senaste hundra åren på grund av olika faktorer, bland annat statlig bosättarkolonial stöld av mark och vatten, lagstiftning och ökande industriell exploatering, genomförd med stöd – ekonomiskt och ideologiskt – av svenska staten. Ända sedan de tidiga samiska människorättskämparna Elsa Laula och Karin Stenberg gav ut sina böcker 1904 respektive 1920 har samerna ständigt ifrågasatt den bosättarkoloniala statens övergrepp.6 Uppbackade av den samiska gemenskapen har de arbetat för samernas rätt till sin egen livsmiljö, kultur, utbildning och politiskt inflytande.
Det senaste årtiondet har samerna tvingats mobilisera än mer för att ifrågasätta vad som i en föregiven kamp för att stoppa klimatförändringen vanligtvis kallas för en ”grön omställning”. I Sverige exploaterades älvarna i samernas territorier för vattenkraftproduktion med start tidigt 1900-tal, när svenska staten försökte göra sig mindre beroende av kolimport för energi. De flesta älvar i samiskt territorium påverkades, med svåra negativa följder för lokalsamhällen. I bästa fall fick drabbade en blygsam kompensation.7 Sedan krav på förnybar energi började framföras på 1990-talet har det statliga energiföretaget Vattenfall, fram till 1992 Kungliga Vattenfallsstyrelsen, främjat vattenkraft som förnybar och miljövänlig, trots vattenkraftens omfattande negativa konsekvenser för miljö och samhälle.8
Det senaste årtiondet har satsningen på miljövänliga alternativ – s k greening – vuxit till ett reellt hot mot det samiska urfolkets livsmiljö. Svenska staten har tagit över samiska landområden med olagliga medel i mer än hundra år. Processen inleddes i stor skala på 1800-talet och accelererade under 1900-talet. Ytterligare omfattande intrång har skett under det senaste decenniet. Liknande erfarenheter rapporteras även från norska och finska sidorna av Sápmi, där klimatförändringen och diskursen kring miljövänlighet används som verktyg – en ursäkt – för ett veritabelt kulturellt folkmord.
Nytt perspektiv: svenska statens politik i ”kampen för klimatet” som kulturellt folkmord
Sverige har ifrågasatts och kritiserats flera gånger av FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering för sin hantering av samerna.9 Men begreppet folkmord undviks och används sällan i det sammanhanget. Detta beror bland annat på att Sverige och de andra nordiska länderna allmänt betraktas som försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter, samt att inget domstolsfall ännu tagits och förts fram till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. (En sådan process skulle vara kostsam både vad gäller pengar och mänsklig energi och nödvändig kompetens. Det är osannolikt att några få enskilda individer skulle ge sig på detta på egen hand utan att veta att de har massivt stöd.) En del författare, aktivister och politiker har tillämpat folkmordsbegreppet, dock med tillägg av adjektivet ”kulturellt” – alltså ”kulturellt folkmord”, en modifikation som kan framstå något mindre allvarlig.10 Även om ”folkmord” vanligtvis förstås som ett regelrätt mördande, så är det en av flera punkter på listan av vad folkmord innefattar enligt FN. ”Kulturellt folkmord” brukar beskrivas som ”den systematiska förstörelsen av traditioner, värderingar, språk och andra egenskaper som skiljer en folkgrupp från andra”,11 och kan då ses som en av delarna i folkmord. Folkmord erkändes för första gången som ett brott mot internationell rätt 1946 av FN:s generalförsamling. Det betecknades som en egen brottskategori 1948 i konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, ofta förkortad till folkmordskonventionen.12 Folkmord definieras på följande sätt i konventionens artikel II:
I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,
(a) att döda medlemmar av gruppen;
(b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;
(c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;
(d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;
(e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.13
För att uppfylla definitionen av folkmord måste minst en av ovanstående handlingar begås eller ha begåtts. Det är därför faktiskt rimligt att diskutera vissa åtgärder som riktats mot samerna på 1900-talet som folkmord. Även om svenska staten enligt vad som är känt inte ägnat sig åt att regelrätt döda samer, baserat på just samisk tillhörighet, de senaste tvåhundra åren finns väldokumenterade exempel på vissa av de övriga handlingarna. Att medlemmar av gruppen tillfogats svår själslig skada är välkänt, vilket också gäller för ”att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis”.14 Samer har arbetat hårt för att sprida kunskap om och ifrågasätta sådana handlingar ända sedan sydsamiska Elsa Laula 1904 gav ut boken Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena. I boken beskriver Laula de kärva livsvillkoren för samerna, som berövats sin mark av svenska staten och därmed också sina möjligheter att överleva. På 1920-talet gav skogssamen Karin Stenberg ut en stridsskrift där hon häftigt kritiserade svenska statens behandling av samerna och krävde att det samiska folkets rätt till överlevnad och välfärd skulle stärkas.15 Bevis för att samiska barn med våld överförts till en annan grupp kan behöva ytterligare utredning. Men det är dokumenterat och ifrågasatt av samerna att samiska barn tvångsplacerades under internatliknande former i de så kallade ”nomadskolorna” där de inte fick samma ambitiösa utbildning som svenska barn och dessutom tvingades vänja sig av med samiska traditioner, kultur och språk.16
Under hela 1900-talet mobiliserade samerna och krävde upprepade gånger att deras rätt till kultur, livsmiljö och välfärd ska respekteras, och det gör de än idag. Det är omöjligt att svenska statens företrädare inte skulle ha hört åtminstone några av de anspråken och kraven. Att de i alla fall hörde några av dem återspeglas i att Riksdagen 1977 erkände samerna som urfolk. 2000 fick samerna rättigheter som nationell minoritet. Och 2011 erkändes samernas status som folk i Sveriges grundlag.17
De senaste hundra åren har svenska statens politik generellt bortsett från den rumsliga dimensionen hos samernas livsmiljö vad gäller till exempel renskötsel och andra viktiga delar av livsstilen.18 En konsekvens av den förda politiken är att renskötseln i vissa områden nu är nära kollaps – och därmed alltså även en viktig del av samisk kultur.19
Ytterst innebär statens aggressiva försummelse att man slagit in på en negativ väg där samernas livsmiljöer och kultur riskerar att utplånas.20 I en internationell jämförelse med liknande ageranden kan detta tolkas som folkmord. Lyckas projektet fullbordas tidigare försök av den koloniala nationalstaten att driva bort samerna, utplåna deras livsmiljöer och tvinga dem till assimilering. Den fysiska och psykiska hälsosituationen för många samer – inte minst renskötare – är dessutom redan svår, vilket har dokumenterats och verifierats i flera studier.21
Samtidigt verkar frånvaron av samisk representation i svenska utredningar, myndigheter och kommissioner som behandlar frågor kring samernas försörjningsmöjligheter – till exempel Energikommissionen 2017, den nationella planen för omprövning av vattenkraft 2020, och det pågående Nationella skogsprogrammet22 – utgöra en generell trend. Trots det tycks denna trend idag inte uppfattas som en viktig fråga av svenska statens företrädare eller riksdagsmajoriteten. Och även om samerna är representerade i den pågående utredningen om en lagreform för rennäringen23 består de av staten tillsatta experterna uteslutande av svenska forskare. Att inga samiska forskare bjudits in pekar på att samisk forskning ignoreras. Samtidigt begränsas den samiska delaktigheten i kommittén till mer lättkontrollerade befattningar och uppdrag.
Vindkraft och ogrön omställning – med målet att stoppa den samiska livsstilen
Inom det pågående projektet Dálkke: Urfolksperspektiv på klimat vid Uppsala universitet har vi tittat på vindkraftexploateringens påverkan på Gällivare skogssamebys renskötsel.24 Först och främst är det viktigt att ifrågasätta det ”gröna” i dagens så kallade ”gröna omställning”. Vid närmare betraktande av vindkraften har vi noterat att planeringsprocessen inte tar hänsyn till alla relevanta aspekter av vindkraftens eget fossilberoende och övriga miljökonsekvenser. För det första tas stora delar av vad som krävs för att etablera, underhålla och slutligen avveckla kraftverk och industriområden aldrig med i deras så kallade ”livscykelanalyser” (LCA). Beräkningarna görs av de intressenter som vill bygga vindkraft och verifieras aldrig av någon objektiv part. För det andra utelämnas det mesta av det som krävs för att producera vindkraft från en LCA. Därmed blir det möjligt att (felaktigt) påstå att vindkraft med dagens utformning är grön.25 För det tredje är etableringen av vindkraft ett allvarligt hot mot den samiska livsmiljön inklusive renskötseln. Detta har också hävdats av samebyar i Sverige och Norge i många år nu, både i debattartiklar och genom rättsprocesser. Trots det fortsätter det svenska rättsväsendet att köra över samerna och ge vindkraftföretag rätt att etablera produktion på samiska betesmarker och kalvningsområden, som i fallet med Vasa Vind och Gällivare skogssameby.
Jag avslutar min essä med att citera vad Elle Eriksson – en ung medlem i Gällivare skogssameby – skrev på sociala medier efter att Mark- och miljööverdomstolen i februari 2022 beslutat att inte ge samebyn prövningstillstånd vad gäller Vasa Vinds anläggning:
Min nutid, dåtid och framtid. Dessa hotas av den tilltänkta etableringen av en vindkraftsanläggning i Hällberget som ligger på min grupps, Flakabergsgruppens, traditionella kalvningsland.
Min nutid hotas genom att jag, min familj och mina släktingar blir påverkade. I över tio år har renskötarna i Flakabergsgruppen försökt motverka vindkraftsanläggningen eftersom denna skulle medföra ödesdigra konsekvenser. De vajor som använt sig av samma område under flera hundratals år kan inte längre kalva där. Renskötarnas uppehälle och psykiska välmående står på spel, och den samiska kulturen kränks och nedvärderas. Vi kommer aldrig få uppleva en traditionell kalvmärkning på våra sedvanemarker igen ifall vindkraftsanläggningen etableras.
Min dåtid hotas genom att den traditionella kunskap som min áddjá/farfar och min áhttje/pappa innehar med all säkerhet kommer gå förlorad därför att naturen som kunskapen är knuten till förstörs. Skogarna, sjöarna, bergen, myrarna, ja alla de platser som mina förfäder och förmödrar brukat och all deras samlade kunskap som förts vidare generation efter generationer kommer att utarmas och försvinna. Kommer min áhttje tvingas axla ansvaret av att tillhöra den sista generationen av renskötare i Flakabergsgruppen?
Min framtid hotas genom att risken finns att jag inte kommer kunna fortsätta med renskötsel. Den kedja av renskötare som jag är en del av – bruten. Det arv som jag vill förvalta och kunna förmedla till kommande generationer – trasigt. Den skogssamiska traditionen som vi upprätthåller – omkullvält. En hel släkts historia och eftervärld krossade, allt i den ”gröna omställningens” namn. Samiska rättigheter, våra rättigheter, måste respekteras och vårt inneboende värde i egenskap av att vara urfolk måste ses som en självklarhet, inte som ett intresse som ska ”balanseras” mot andra intressen.
Till sist vill jag rikta ett tack till de samer och icke-samer som står upp för oss och kämpar med oss. Er solidaritet inger ännu mer styrka att fortsätta kämpa för Flakabergsgruppens nutid, dåtid och framtid.
Tack till…
Henrik Andersson, Elle Eriksson och alla ni andra som delat och fortsätter dela er expertis, kunskap och kännedom med mig. Arbetet med att skriva essän och den forskning och kunskap den bygger på finansierades av följande forskningsprojekt: ”Säkra och hållbara energiframtider i Sápmi” (FORMAS dnr 201601039), ”Dálkke: Urfolksperspektiv på klimat” (FORMAS dnr 2017-01923), och ”’Leva utan olja?!’ Omprövande av relationer med land och vatten utifrån urfolks expertis” (FORMAS dnr 2019-01975) – de två sista inom ramarna för Nationella forskningsprogrammet om klimat – samt ”’Sijddaj máhttsat’ betyder ’kommer hem’ på lulesamiska” (Vetenskapsrådet dnr 2021-03080).